Meningen med livet♥️

Meningen med livet, hur många har inte ställt dig den frågan åtminstone en gång i sitt liv? Vad är meningen med livet? Pengar, karriär, en snygg bil, dyr bostad på Stockholms mest populära gata? Sommarstuga vid kusten i Brantevik? Eller kanske ett sommarhus

någonstans vid Medelhavet där soltimmarna är många fler än i Sverige där våren glömt adressen just nu? En klocka värd 1 mille och en Hermés väska? Meningen med livet och vad som gör det lycklig är samma fråga?

Det kanske är åldern. Man brukar säga att mognad kommer med åldern, med tiden. Även om jag inte alls känner mig vid den siffran min ålder visar så måste jag erkänna att med tiden, med åldern så kommer visheten. Jag har blivit mer självisk, jag har inte tid med med energitjuvar, jag vill ha ”me-time”. Ett litet morgonsnack med en kollega på jobbet fick mig tänka till… räcker jag till? Som mamma, som fru, som dotter, som syster, som vän, som kollega? Räcker min tid till alla som vill ha en bit, en liten del av mig? Nej, jag räcker inte till varje dag lika mycket, någon drabbas, även om den någon är oftast jag själv.

Så vad är meningen med livet. Meningen med livet är jag och mina nära och kära. Det är en liten krets men jag behöver inte mer. Meningen med livet är att vakna varje morgon , ännu en dag frisk och levande. Ännu en dag med mina kära, trots att solstrålarna inte värmer, trots att jag redan kl 09:00 är frustrerad över att jag för elfte ggr behöver förklara samma sak på jobbet. Trots att när jag kommer hem så möts jag av en tonåring som som säger ” men de andra får” , ja livet är orättvis och inte alltid som på tik tok. Meningen med livet är det enkla, det lilla, de små thing i livet. Meningen i livet är mitt 16-tiden kaffedejt varje dag, no matter what. Att dela min vardag med någon som förstår mig, som förstår mig även när jag har PMS och har bytt humör 100 ggr under dagen. Meningen med livet är när jag varje dag får frågan ” hur mår du” , och den som ställt den lyssnar på svaret även om den är 15 min lång. Även om det är frustration, klagomål eller glädje. Meningen med livet är att vakna varje morgon med leende på läpparna trots att jag vill sova mer, trots att jag vet att jag har lång dag, sätta mig på cykel i regnet, trots att jag innerst inne undrar ” varför bor jag inte i Spanien?” . Ni fattar.

Meningen med livet är inte att vara lycklig varje sekund varje dag, meningen med livet är att ha bad and good days, för att vi födds vi dör. Vi hamnar alla där förr eller senare, på ett eller annat sätt. Det är ingen filosofi, det är fakta. Vi ska leva livet utifrån bästa möjliga förmåga. Livet ger oss utmaningar, livet ger oss hopp, vi lär så länge vi lever. Pengar kan bara underlätta, missförstå mig inte, det är lättare med pengar MEN det som verkligen betyder något, det kan inte köpas för pengar. Inte nu inte någonsin. Världen just nu är kanske inte den ljusaste just nu, folk brukar säga att jag är optimist, och det är jag, jag ser alltid det positiva i det mörkaste, jag ser, jag känner, jag vet vilken osäker värld vi lever i, jag vet och jag ser. Men mitt hopp om mänskligheten har inte dött ännu, mitt hopp om ljusare framtid finns fortfarande där. För våra barn, för den nya generationen.

Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut om kriget på Balkan aldrig kom och jag och min familj inte behövde fly. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut om jag bodde kvar i Kroatien och dessa orden som jag skrev var på serbokroatiska och inte på svenska. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut om jag för nästan 20 år sedan inte var modig nog att tro på kärleken och krossade alla hinder på vägen? Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut om jag för 18-19 år sedan inte hamnade på sjukhuset med det resultatet det blev då. Även om då i samma stund kändes livet orättvist och hemskt så kan jag nu säga att trots det så finns det alltid en mening med varje händelse, meningen med livet. Varje beslut vi tar påverkar vår framtid. Ni har hört uttrycket ” på fel plats vid fel tillfälle”, men hur många gånger bör vi inte tänka ” på rätt plats vid rätt tillfälle”. Jag har många sådana, tackar min stjärna uppe att jag tagit den ena vägen istället för den andra, för att annars hade jag inte varit där jag är idag. Varje beslut, varje händelse räknas, det är vad som kallas livet. Visst hade jag kunnat hantera vissa saker annorlunda, åh yes, men som en föreläsare sa häromdagen – det hjälper inte att grubbla det förflutna, du kan inte ändra på det som varit, fokusera på nu och framåt. Blicka framåt och skapa din mening med livet ♥️

Kaxig, modig eller bara dum? 🤷‍♀️

Vem är hon? Vad säger hennes blick? Vad tittar hennes gröna ögon på, vad rör sig i hennes huvud? Var kommer hennes styrka ifrån, att gång på gång falla och resa sig upp som att inget har hänt? Hon hör någon säga att hon har attityd , att hon är kaxig. Hon har en tendens att prata mycket. Hon står bakom sina ord, även om de kan vara fel ibland, men hon är inte heller rädd att erkänna det.

Italy 🇮🇹, Castle Toblino

Vem är hon som ifrågasätter, som vågar säga nej när alla andra säger ja. Vem är hon som alltid har ett leende även om hjärtat eller hjärnan håller på och brister i tusen bitar närsomhelst. Orädd, modig eller bara dum? Var kommer styrkan ifrån? Var kommer modet ifrån, att hela tiden kämpa, driva, motivera? Vem är hon, hon som, som gått igenom mycket i livet? Där vägen till idag inte varit spikrak, där människor kommit och gått i hennes liv. Vägen har varit krokig, dimmig, och ibland helt obegriplig. Meningen med livet. Varje handling har sin mening. Varje väg hon valde, svaret visade sig sen. Vem är hon som ler även när regnet öser ned? Vem är hon, orädd och modig, eller bara dum?

Serbien 🇷🇸, Fruska Gora

Det är hennes gener, hennes identitet som finns i hennes ådror. Det är den där balkanattityden som väcks till liv när hon behöver den som mest. Du kan aldrig förneka vem du är, varifrån du kommer, dina rötter. De formar dig vare sig du vill se det eller inte. Hon vet det. Hon känner det, den där lejonet som vaknar till liv i henne, rösten som får henne resa sig up när hon faller. Skaka av sig och gå vidare. Modet, att kämpa vidare, att le även när det är tungt, att kämpa även om tusen hinder står på vägen, för att, att ge upp finns inte på kartan. Hon vet det, hon känner det. Var finner hon styrkan? I sig själv. Styrkan är en del av henne, hennes lejon sparkar henne vidare, reser henne upp, talar om att ge upp är inget alternativ, att vara rädd är fegt, att inte våga är dumt. Vad tittar hennes gröna ögon på? Vad rör sig i hennes huvud?

Italy 🇮🇹, Riva del Garda

Allt hon gått igenom har gjort henne starkare, modigare. Kaxigheten, attityden, den gör henne starkare, modigare. För att vad har lett henne till den stigen hon befinner sig nu? Vem har puttat henne längs de olika vägar i livet? Gjort valen åt henne? Stannat och funderat: gör om gör rätt? Vem? Hon själv, hon är sin egen bästa vän och sin egen fiende. Hon är sin egen värsta kritiker, hon vet, hon känner, hon är lejoninnan. Hon med balkanblod i sina ådror. Var stolt över vem du är. Var stolt över ditt ursprung, dina rötter. Var stolt över dig själv, dina rötter, ditt ursprung, det är en del av dig, oavsett om du ser det eller inte. Oavsett om du vill erkänna eller inte. Förneka det inte, då förnekar du dig själv. Din styrka är du själv, din harmoni är du själv, det mod du letar efter finns inuti dig, du är du och du är unik. Var dig själv och acceptera dig själv med allt du är och inte är. Med alla brister du har. För att det har du, ingen är perfekt, men du är perfekt version av dig själv för dig själv. Var snäll mot dig själv och dina egenskaper, även om kaxighet är en av dom. Lita på lejonet inom dig själv, den visar vägen. Alla har vi en liten djävul på ena axeln och en ängel på den andra, livet handlar om balans! Livet är här och nu, omfamna den. Precis som hon. Visa dig själv den bästa vägen framåt.

Montenegro 🇲🇪, Kotor

Tack✨Hejdå👋Hallå❤️

Nytt år. Nya möjligheter, nya utmaningar. Ska vi blicka tillbaka till 2022. 2022 bjöd på en blandad mix. Nya och gamla resedestinationer. Nya bekantskaper och nya äventyr. Att få möjligheten att resa, att upptäcka Europa by car är något som jag tycker är en upplevelse för sig. Flexibiliteten, att bestämma själv hur, var och när. För varje resa, för varje destination lär jag mig nytt, även om det ibland handlar om att besöka ett ställe jag varit innan, så ser jag stället med nya ögon varje gång.

Riva del Garda, Italien 🇮🇹

År 2022 var också ett år där vi förlorade en familjemedlem för tidigt. Det vände upp och ned vår tillvaro. Känslor, ord, sorg, minnen, men också vetskapen om att inget någonsin kommer vara detsamma. Vissa destinationer, kommande släktträffar kommer inte vara detsamma, en stol kommer för alltid att stå tom. Tacksam för alla minnen, att prata om dem att minnas, att skratta trots att tårarna rinner nedanför ens kind ostoppbart. För att tillslut är det minnen vi har för alltid. Mina barns första förlust, kontakt med sorg, att prata med ett barn om döden, om känslor, att få gråta, att få skratta åt minnen, allt detta upplevde vi och upplever ännu än idag. Att minnas hur och med vem vi firade in året 2022 för att ett år senare inse att allt har förändrats. Att inte kunna ringa den där nummer och höra rösten på andra sidan.

Orlja, Montenegro 🇲🇪

Jag ångrar inget i 2022. Gjorde jag inga misstag? Jodå, jag har gjort många misstag, jag har kunnat hantera vissa situationer annorlunda, jag har kunnat säga vissa ord annorlunda. Jag har misslyckats, jag har fallit. Men allt jag gjort och gör har varit av godo, jag har gjort utifrån vad jag anser är bäst, även om det visat sig sen ”gör om gör rätt”. Ibland går det ibland går det inte. Allt detta har gjort mig modigare, starkare. Jag har fallit och rest mig upp igen. År 2022 var också ett år där jag satt mig själv framför alla andra, mer än tidigare och det kommer jag att fortsätta med. Jag har vuxit som person , både i min yrkesroll men också i den ”privata” rollen.

Belgrade 🇷🇸

År 2022 var också det året som blev en aning mörkare. Efter pandemin kom andra smällar och det finns mycket som är osäkert framöver. Jag är en optimist och hoppas alltid på det bästa tills motsatsen bevisas. Jag vet vad krig, lidande, rädsla och ovisshet betyder. Att uppleva det som 11åring är inget jag önskar någon, allra minst mina barn. Jag hoppas innerligt att världen kommer gå mot ljusare framtid, för våra barns skull, att de får uppleva en trygg och vacker framtid. Utmaningar och prövningar kommer det alltid att finnas, men låt oss tillsammans göra världen till en bättre plats för våra barn.

Österrike 🇦🇹

År 2022 var också det året där uteblivna träningspass blev fler än genomförda. Trots att jag vet att träningen får mig att må bra, den ger mig energi. Men livet kom emellan, allt kom emellan. Jag har inga nyårslöften men jag kommer försöka bli snällare mot mig själv och göra mer av det som ger mig energi, vi får väl se hur det slutar! Varje år medför med sig nåt bra och något mindre bra, men jag tar lärdom av allt det. Jag vet inte vad 2023 har att erbjuda, vad som döljer sig bakom hörnan, jag vill inte veta heller, låt det vara en överraskning. Det är trots allt det livet handlar om, att leva på bästa möjliga sätt. Att inte ångra något, att se sina misstag som en lärdom, att se misslyckande som en resa tills du lyckas.

TACK 2022 för att jag och min familj är friska, för alla utmaningar och möjligheter som fått mig växa, tack för alla resor och nya bekantskaper. HEJDÅ till alla energitjuvar, till allt som inte ger mig energi, som tar och inte ger, samt höga elpriser 😜 HALLÅ till 2023 till nya utmaningar, nya möjligheter, till nya äventyr och nya bekantskaper och nya träningspass🤷‍♀️

Herceg Novi, Montenegro 🇲🇪

Förminska inte mina minnen och ärr❤️

Krig. Fyra bokstäver som vänder våra liv upp och ned. Rädslan. Förtvivlan. Ovissheten. Att fly mitt i natten, leva i en bubbla där du inte vet om morgondagen finns. Där leende på människornas ansikte ersätts av rädslan, av den där rynkan som aldrig försvinner. Där ögonen inte ler längre, utan försöker att stoppa alla tusen tårar som vill komma ut. Ilskan. Varför? Frustrationen.

Varje människa bär sina minnen, sina ärr. Varje människa som upplevt ett krig bär på sina taggar. Vi lär våra barn om att våld löser inga problem. Ändå slåss vuxna. Vi lär våra barn att respektera varandra. Ändå beter vi oss respektlöst. Mina ärr gör inte mindre ont bara för att jag inte visar dem. Mina minnen finns där även om jag väljer att inte prata om dem. Jag har upplevt rädsla, jag he upplevt död, jag har upplevt att springa mitt i natten medans huset bakom mig brann. Jag har upplevt att ljuga om vem jag är för att inte bli slagen. Jag har upplevt otryggheten, jag har upplevt att vakna mitt i natten av krossade fönsterrutor. Har ni någonsin räknat hur långt blixten slår ned? Så har jag räknat med skott. Tittat på himlen som inte var blå utan grå av alla flygplan. Jag har upplevt känslan av att tro att min egen far var död i flera dagar. Jag har upplevt känslan av när du får ta reda på att huset du en gång kallade din trygga borg, sprängdes i luften. Förminska inte mina känslor, förminska inte mina ärr, förminska inte mina minnen bara för att vi var i olika krig. Förminska inte mina känslor bara för att jag inte vill prata om det, det gör för ont. Mina minnen väcks till liv, mina ärr blöder igen. Ovissheten. Rädslan. Otryggheten. Varje människa bär sin egen börda. Men kom ihåg, min börda är inte mindre för att jag känner i tysthet, för att jag blöder osynligt. Dina känslor är inte mer värda än mina.

30 år sedan flydde jag från mitt hem, Kroatien för att jag befann mig mitt i en religionskrig. För att det var en etnisk rensning i mitt älskade land. Bara det att jag hade ”fel” religion, fel namn och någon bestämde att det som var mitt hem i 11 år, det var det inte längre. Nu 30 år senare tittar jag på mina barn , 10 och 12 år, och jag vet inte vad jag ska säga. Framtiden är oviss. Just nu är den oviss och det får mina minnen att komma tillbaka och mitt hjärta att brista. För att jag vet. Min hud vet. Min kropp vet. Mitt hjärta vet❤️

En kärlek mot alla odds.

Hon, en vilsen student fast mellan två världar. Långt hemifrån, ännu längre från födelse rötter. Några skulle kalla det identitetskris men hon kallade det vilsen själ, sökande efter den där meningen med livet. Egentligen hade hon allt, hon var ung, fri, med vänner runtomkring med familj bara en telefonsamtal bort. Hon var en fri själ, världen låg framför henne. Bekymmerslös, där problem bestod av klara av tentan eller vilken outfit som gällde till onsdagens kåren, eller om blicken från han mörkhårige killen på Mediateket var på henne eller något bakom henne. Studentlivet när den är som bäst. Att slå på musiken på det högsta volymen och dansa loss i det där rummet på 11m2 och glömma världen därute. Hon, sökte meningen med livet, sökte efter vem hon var och vad skulle hon bli. Hon, som alltid gått sin egen väg men var ordentlig och gjorde aldrig några skandaler i sina unga dar. Hon som lyssnade på sina föräldrar även om inte alltid höll med, hon försökte alltid lyssna på sig själv och hennes hjärta, hjärtat som blev krossad men som förvandlades till is när det behövdes. Isdrottning var den nån kille som kallade henne, en annan sa att hon var svår, en annan sa att hon var lätt att märka, inte för att hon var nån skönhet , det var för att hennes självförtroende lyste igenom henne, hon hördes och syntes, många fann det attraktivt tillsammans med hennes gröna ögon som skiftade i nyans när det regnade.

Han, en rastlöst själ som hatade orättvisor, han som ville vara fri själ och leva sitt liv som han ville, som han längtade efter. Han som alltid ville mer, bättre, sökte efter det där livet han kändes hemma, livet som han valde inte det livet någon annan valt åt honom. Likt vagabond reste han och sökte meningen med livet, med mod, envishet, och viljan i bagaget gav han sig iväg lång ifrån alla, ifrån tryggheten , ifrån sin gråtande mor, ifrån vänner som stöttade hans beslut men undrade om han egentligen var klok, ifrån alla som hade en enda fråga, varför? Genom berg och dalar, genom dimma och krokiga vägar fortsatte han att gå för att nå sin dröm, dröm om det är fria livet, drömmen om ett hem, utan att titta bakåt. Han har alltid gått sin egen väg, det som har känns rätt i hjärtat, tron på sig själv var starkare än rädslan om vad kan ske längst vägen. Han, en grubblare som hatade orättvisor sökte meningen med livet långt ifrån allt och alla, tron på att det fanns något som väntade på honom som skulle göra allt värt det.

Han var allt det som hon inte väntat sig. Allt det som hennes föräldrar varnat henne för. Men det var något i hans bruna ögon som gjorde att hon frös till och även om hon försökte så kunde hon slita blicken från honom. Det var något med honom som hon inte förstod. Hon hade precis lämnat ett tvåårigt av och på förhållande och var egentligen inte redo för något nytt, men hjärtat bryr sig inte om tid och plats.

Hon var allt det som han inte väntat sig. Hon var eldig, intensiv samtidigt som hon var en stängd bok , det var den där intensitet i hennes gröna ögon som gjorde honom nyfiken på henne. Han visste att han ville ha henne, men hur skulle han övertyga henne? Hur skulle han få henne att inse att de två tillhör varandra?

Kärleken får en göra saker man aldrig trott man skulle göra. Kärleken känner inte till tid och plats, förstånd och tanke. En kärlek med tårar och sorg. En kärlek som fick sig många hårda törn.

Det kanske var hans starka övertygelse om att de hör ihop. Det kanske var hennes mod och envishet. Det kanske var skrivet i stjärnorna från början att de skulle finna varandra när de behövde varandra som mest utan att de visste om det. Hon var hans slutdestination och han var hennes mening med livet. ❤️

Vilken typ är du? Crop eller oversize?

Everything comes around. Kanske beror det på mig och var jag befinner mig i livet just nu eller så gör det inte det. Jag har alltid hävdat att kläderna vi bär säger en hel del om oas själva. Alla håller inte med mig och det är helt OK. Genom kläderna signalerar vi hur andra vill se och uppfatta oss. Vare sig vi vill eller inte så säger kläderna en del om oss, vårt sätt att utrycka oss. Genom mindre justeringar kan du omvandla vilken outfit som helst till det tillfälle du vill. En outfit kan varieras i flera stilar beroende på accessoarer, skor. Kavajen till klänningen kan bytas mot kofta, boots till högklackat osv. Jag är ingen stylist men jag vet vad som fungerar för mig och vad får mig känna mig snygg, sexig, bekväm. I mitt yrkesval finns det en del oskrivna klädkoder, nej det är ingen som har sagt det men det är bara så. Jag väljer mina outfits noga, ja det händer att jag har dåliga dagar och är mitt i en PMS då inget i min garderob fungerar längre. Inget passar och allt är bara obekvämt och helt enkelt passar inte. Även om samma kläder passade perfekt för några dagar innan och kommer passa perfekt några dagar efter men de kvinnor som vet vad jag menar, de förstår.

En snygg axelväska till och jag är redo för affärsmiddag

Jag blir besviken när jag ser dagens mode. Jag blir besviken när jag ser vad dagens mode år 2021 signalerar till oss kvinnor men också till våra barn. Jag vill kunna klä mig bekvämt men snyggt. Jag vill kunna klä mig efter humör, efter tillfälle, efter väder, ja you name it! Men dagens mode tvingar mig välja antingen eller. Antingen i crop-kläder eller oversize- kläder. Var tog lagom vägen? Med mina kläder signalerar jag en självsäkerhet, självförtroende, att jag trivs med mig själv. När jag stiger in ett konferenslokal och ska hålla ett möte så passar sig inte att jag bär en croptröja eller crop- top oavsett om jag är skitsnygg i den eller inte. Oavsett om jag har den finaste kjolen till , så passar det sig inte. Döm mig om ni vill men jag säger som det är. Jag vill inte heller ha en oversize skjorta som får mig känna mig som att jag dragit en tält över mig, min kroppstyp passar inte i det, jag trivs inte i det. Det är de valen jag har, eller föresten så kan jag köra tredje varianten; att fylla min garderob men de kläder jag brukar ha, går säkert att köpa kavajer i olika färger, skjortor i olika mönster, tröjor i olika färger, klänningar i olika färger och passform. Och på tal om klänningar, vad är grejen med att ha en slitz mitt över brösten? Passar knappast i en konferenslokal, kan inte ena tänka mig att det passar på en AW middag om man har C-kupa och uppåt. Jag vill inte klä mig som en 20-åring, har redan varit där och testat, vill inte heller klä mig som en 65-åring, jag kommer dit men jag är inte där ännu.

Såhär kan jag se ut i en konferenslokal. Kan även dra på en kavaj för en mer ”affärslook” . Redo för att äga mötet!

Tillbringade nån timma på nätet för att uppdatera min garderob nu inför våren. Slutar alltid att jag i inkorgen väljer ”samma” typ av kläder som alltid eftersom allt nytt och spännande är just crop eller oversize. Slutar med att jag tröttnar och går ur utan att beställt något.

En karriärkvinna i sina bästa ålder (omg trodde jag aldrig skulle skriva så) är besviken på dagens mode. Mode ska spegla varje individ, mode ska spegla verkligheten, mode ska ge oss verktyg att känna oss självsäkra, bekväma, snygga, sexiga, vackra. Ja allt på en gång. Vare sig vi är i en konferenslokal, sitter framför dator, jobbar i en butik så ska vi kunna använda våra kläder för att visa vem vi är. Kläder ska vara roligt, fundera på hur många människor känner sig bekväma med crop och magtröjor? Hur många tjejer i tidig ålder ser inte detta och mår dåligt? Jag kan hantera detta, jag kan vara frustrerad över att inte hitta ”roliga” kläder, men det är ju också ett I-landsproblem att jag vill äga ett möte med bästa outfiten, men för den 16-åriga tjejen skapar dagens mode ångest.

Byt till högklackat och dra på en kofta så är du redo för en AW med kollegor på mysig uteservering en sommarkväll

Lägg ned…

Februari. När man blir föräldrar förvandlas denna månaden gärna till vabuari. Den som fattar förstår. Dock har coronaviruspandemin omvandlat allt till just corona. Frågan är om ens vabuari blir sitt normala läge. Men det är inte vad detta inlägg kommer att handla om. Det handlar om en annan dag denna härliga månaden. De som känner mig skulle gissa på ett annat datum men jag kommer inte ge er den glädjen. ❤️

Jag vill prata om den 14:e februari. Jag vill prata om hysteri kring denna dagen, dagen som ger glädje åt vissa och ångest åt andra. Jag har aldrig brytt mig så mycket om denna dagen, förutom när jag gick i åttan och stoppade ett ”Alla-hjärtans kort” i en killes skåp på skolan. Anonymt så klart. Även om han kanske fattade, eller inte. Ingen som bry sig just nu. Jag gillade honom hela högstadiet, enligt mig var han skolans snyggaste och smartaste kille, högstadiet kretsade kring honom så jag föll väl trycket för alla-hjärtans dag hysteri. Jag förväntade mig inget, ville bara ge honom kortet. Men det var oxå allt, och jag var trots allt 14år så döm mig inte.

Så varför är denna dagen så speciell? Varför sån hysteri att köpa present, hitta den bästa överraskningen, ge ångest till alla stackars killar /män för att Gud förbjude om de glömmer att köpa eller bjuda på middag! För vad? För en dags kärleksförklaring, en dag som du delar med hela världen? Hur kan det vara speciellt? Hur kan det vara unikt?

Nej tack. Tacka vet jag de små ting som gör det hela. När ni har varit gifta i 18 år då kvittar 14:e februari , det är inte det som räknas. Det som räknas är de andra 364 dagar om året. De där små överraskningar som gör vardagen speciell. Som när du hittar favorit parfymen i bardrumshyllan utan någon anledning. Eller när han ber dig hämta ut ett paket på Ica för att sedan förstå att paketet är till dig. Eller att gå ut och äta middag utan att fira något speciellt, fira oss. Eller när han stöttar dig i ditt karriärsval som innebär att han måste ta större ansvar hemma. Eller när han lyssnar dag in och ut på ditt prat om jobbet trots att han fattar hälften. När han sms:ar i tid och otid bara för att säga att han tänker på dig. Jag behöver inte blommor varje fredag, Jag behöver inte storslagna presenter på alla hjärtans dag, jag inte middagar på resturang varje helg . Jag behöver de där små thing, vardagen. Det är inte 14:e februari som definierar oss eller vår kärlek, det är alla dagar, dygnet runt. Det är inte vad du gör den 14:e februari som betyder något, det är vad ni gör de dagarna innan och efter. En enda dag kan inte definiera er kärlek och vad ni betyder för varandra. Så lägg ned hysteriet kring den dagen och lev livet, lev ut er kärlek varje dag istället. Det är det som räknas i slutändan, det är det som stärker er. Ta er tid för varandra varje dag istället för en dag om året.

Om er kärlek är beroende av tid och plats, då är det inte kärlek. Om er kärlek är beroende av de där perfekta dagar då är det inte kärlek. Kärlek är de bra och dåliga dagar, att dela skratt men även tårar. Kärleken är även när du inte finner ord i de svåra stunder men han vet, trots tystnaden och brist på ord så vet han och det betyder allt. Om er kärlek är beroende av att ni aldrig bråkar, då är det inte kärlek. Det finns inte perfekta förhållanden, men det finns perfekt förhållande för er. Lägg ned den 14:e februari, gör något unikt, gör något som du inte behöver dela med hela världen. Det är inte presenterna, det är inte platserna, det är inte den där flottaste resturang med dyraste bubbel som gör det, det är allt det där emellan som gör det. Att vakna till färsk bryggt kaffe och nygräddade bullar från den lokala bageriet, det är de där små ting. Att efter 18 års äktenskap sakna honom och då har det inte ens gått två dagar. Det ni, det är kärlek! ❤️

2020 var mitt bästa år…

2020 var året som vände världen och vår tillvaro upp och ned. Året då kramar och beröring var förbjudet. Året där ingen av oss visste vad morgondagen bjöd på. Året som förbjöd oss träffa våra kära och nära, förbjöd oss att resa och upptäcka världen.

Men 2020 gav mig något som inget av de tidigare åren bjudit på. 2020 gav mig sanningen. 2020 gjorde mig mitt i allt elände lycklig.

Under 2020 uppnådde jag mitt mål i karriären, något jag kämpat för i många år. Jag uppnådde min dröm, något jag strävat efter i många år. Under 2020 nollade jag, den där stora fyran. Har alltid haft åldersnoja och det var tufft. En resa inplanerad i mars 2020 för att fira min framgång och att jag blivit klokare, till vackra Italien, Napoli. Den 10 mars stängde Italien sina gränser pga Covid-19. Samma dag vi förväntades åka hem från Italien. In i det sista stannade vi hemma, som tur var.

2020 var året som lärde mig att bromsa takten. Att stanna upp, att vara nöjd med det vad jag har. Att njuta av vad jag har och inte grämas över det jag inte har. 2020 var året då folk visade sina rätta ansikten. 2020 visade mig vilka i min närhet kunde glädjas över mina framgångar, vilka i min närhet var där oavsett vad. De vänner som faktiskt brydde sig och stannade kvar. De som vill se mig lycklig. 2020 visade mig att avundsjuka är en farlig sjukdom, en sjukdom som jag hellre vill vara utan. 2020 lärde mig fokusera på det viktigaste, min lilla familj, mina nära och kära omkring mig som älskar mig och finns där även om jag haft fullt upp och inte hört av mig på länge. Den där lilla ”hej, hur mår du”, det är vad som krävs. 2020 har lärt mig att oavsett hur mycket jag försöker med en del personer, oavsett vad jag gör, oavsett vad jag säger, så vill dessa personer tolka det på ett sätt, då spelar det ingen roll vad jag gör. Så jag fortsätter att älska människor omkring mig som älskar mig, som bryr sig. För att kunna få måste man ge. Jag kan alltid se mig bakåt och säga ” jag gjorde mitt bästa. Jag var bara mig själv”.

2020 var året med mycket begränsningar, men 2020 var också året som gav mig så mycket frihet. 2020 var oxå året som lärde mig uppskatta det jag har, som lärde mig att slit, hårt arbete, envishet, viljan och mod lönar sig. Att det tar tid.

Vi har prövats mycket under 2020, det har fått mig uppskatta de små ting mer. Att bara höra ” hur mår du” inte bara den där i förbifarten ” läget”. Att faktiskt fråga och stanna kvar för att lyssna av svaret. 2020 var året som många av oss vill ❌ över. Låt oss ta lärdom av 2020. Efter detta kan vi aldrig återgå till det som varit, vi kan inte och vi bör inte. Vi fick en ordentlig örfil och vi behöver vakna. Vakna och uppskatta oss själva, de som bryr sig om oss, om varandra. Låt 2020 vara året då vi alla fick lära oss livets läxa, läxan om vad som egentligen är viktigt. Det är inte den bästa och perfekta nyårs dukningen på bordet, det är människorna som sitter vid det bordet. De som är med dig när du är glad som ledsen, lycklig som olycklig. Det är människorna som gör det, inte sakerna. ❤️Gott Nytt År 🍾🥂

Del av min barndom stals❤️

Jag växte upp för snabbt. Delar av min barndom stals. Jag tittar på min dotter, hon är elva år. Full av glädje, lever obekymrat liv, ett liv full av vänner, ett liv med snap-chat, tik-tok danser. Jag tittar på henne och minns var jag var när jag var i hennes ålder. Jag var på en flyktingförläggning ( hotell) i mitt land, i min stad. Jag hade vänner, jag har alltid haft lätt för att skaffa vänner var jag än var. Men jag var rädd, rädd om jag hade kvar de om de visste sanningen. Sanningen om vem jag är. Till min dotter brukar jag säga att hon aldrig ska förändras för någons skull. Om hon behöver förändra sig själv då är det inte äkta vänner.

Jag ljög. Eller jag ljög inte, jag underhöll sanningen. Den lilla detaljen. Jag befann mig mitt i ett religionskrig, en bit hemifrån. Huset på på landet ekade tomt. Vi var i stan i väntan på bättre tider, väntan på ljuset i slutet av tunneln. Mitt i en religionskrig handlar det om att vara försiktig, att inte säga för mycket, att inte avslöja sig själv. Jag levde med en rädsla varje dag, varje natt. Jag såg hur mina föräldrar var rädda varje gång de släppte mig och min syster till skolan. En bussresa till en annan stad där de aldrig visste om vi skulle komma tillbaka. Varje dag samma rädsla, i nästan ett år. Men mitt i rädslan fick jag en vän, en vän som såg förbi religion, som såg förbi den verkligheten vi levde i. Hon visste vem jag var, vi visste båda att vi stod på olika sidor av frontlinjen, nästan som en kärleksstory, förbjuden vänskap. Vi visste men vi pratade aldrig om det. Vi levde i en annan värld när vi var tillsammans. Tack vare henne så kan jag minnas min svåraste tid med ett leende. Hon fick mig känna mig normal, hon fick mig glömma min rädsla även om det var under ett litet ögonblick. Jag skulle vilja veta var hon är nu. Om hon minns mig. Jag minns hennes förnamn då den var ovanligt. Där mitt i natten när vi packade våra väskor och steg på bussen som förde oss från Kroatien till Slovenien genom Österrike till avlånga Sverige, där mitt i natten i tystnaden, i hemlighet, där fanns inte utrymme att säga adjö.

Delar av min barndom stals. Jag växte upp för snabbt. Jag minns för många tråkiga stunder. Jag fick bearbeta mina känslor, mina tankar, min rädsla. Herregud, jag var bara 11 år! Inget barn borde berövas sin oskyldiga barndom. Inget barn ska gå runt med rädsla för sin egen och familjens skull. Inget barn bör bära den tunga bördan jag bar. Det är för mycket, det är orättvist. Kanske, det som hände, det som inte dödade mig , det stärkte mig. För att det fanns tillfällen där mitt öde kunde ha slutat annorlunda.

Det är mina minnen. En del av mitt liv. Trots allt detta hatar jag inte. Jag tror inte på hat, jag vill inte leva mitt liv på det viset. Mina minnen är bara mina, mina syskon har upplevt detta på sitt sätt, jag på mitt. Jag bär mina ärr, mina känslor. Dessa ärr har bleknat med tiden men aldrig försvunnit, jag vill inte att de ska försvinna. De är en del av mitt liv, en del av vem jag är och vem jag har blivit. Allt detta har gjort mig ödmjuk, starkare.

• 

Jag hoppas innerligt att 2021 kommer att vara bättre år för oss alla. 2020 har gett oss tillräckligt med prövningar. Våra barn ska leva fritt, obekymrat, de ska ha sin barndom precis som den är. En barndom att minnas tillbaka till, en barndom där glada minnen tar över de dåliga. Varje barn har rätt till sitt lyckliga barndom. ❤️

Flaggan på halvstång

Ibland får det vara nog. Ibland får man bara rycka på axlarna och gå vidare. Du kan inte oroa dig över något som du inte kan kontollera, det är just det, att lära sig att släppa kontrollen över något man inte kan påverka. Det är inte meningen att jag ska kunna påverka allt.

Jag har kommit fram till, kalla det efterklok, mognad, erfarenhet, kalla det vad du vill men jag har kommit fram till att vissa saker bara inte är värda att grubbla över, just let it go. Släppa taget.

Jisses vad det är svårt att bara släppa taget, men ack så skönt. Jag handlar ofta innan jag tänkt färdigt, och oftast blir det bra, ibland blir det mindre bra och det blir ett litet ”oops” men nu tänker jag att det är inte hela världen. Jag överlever, du överlever.

Jag kan inte vara omtyck av alla, det finns människor som stör sig på att jag pratar mycket, för att jag pratar högt, att jag syns att jag hörs, folk som stör sig på att jag är glad, att jag kör mitt eget race, men vet ni vad, man kan inte gilla alla. Man kan respektera alla människor men man kan inte gilla alla. Så är det bara, let it go. Ibland, det spelar ingen roll vad jag gör så stör sig någon på nåt. Ibland handlar det om att jag är glad och skrattar högt, ibland för att jag är tyst och fokuserad ( ja det händer ibland att jag är tyst, inte ofta, men det händer, nån gång, i några minuter ialla fall. Hej, jag försöker!)

Men vet ni vad, jag är som jag är, ta mig för vad jag är för att jag tänker inte ändras. Jag kan tänka mig för, för att inte såra någon medvetet eller utesluta, men att förändra mig, nej, det är ju JAG. Jag får väl vara mig själv, som jag är, är det inte det vi försöker sträva efter, allas lika värde? Eller nej det gäller inte vissa personer? inte när de är i närheten av dig? Och när det handlar om mig? Dig?

Bara släpp det. Gå vidare. Det är inte värt det. Tänk att varje dag gå runt och störa dig på massa människor, för vad? För att de är sig själva, för att de ger blanka i vad du tycker om dem? För att de är glada och njuter av livet? Let it go.

Släpp taget. Släpp kontrollen. Det jobbar jag med. Ibland är det lättare ibland faller jag tillbaka, men jisses vad det är skönt att ibland bara rycka på axlarna och säga ”och?”. Livet är för kort för att slösa den på obetydliga människor och saker.

I helgen somnade en kollega in efter många års kämpandet av cancer. Som han kämpade, han levde in i det sista, han jobbade in i det sista. Jag och han satt för några dagar sedan och pratade om förvaltningens annläggningsutveckling, om framtiden.

Han var lika engagerad som vanligt, han levde för här och nu, för framtiden. Han lämnade oss för tidigt, men han lämnade mig berörd, berörd av hans glöd, kämparglöd, kompentens, viljan starkare än stål.

Idag när flaggan stod på halvstång tänkte jag, det är inte värt det, livet är för kort, för skört för att bry sig om obetydliga saker. Livet är för betydelsefullt för att jag ska lägga min energi på energitjuvar.

Vila i frid. ❤️

Ni andra, ta vara på det livet ni lever här och nu, slösa den inte på saker ni inte kan påverka ❤️