Har ni träffat den där duktiga flickan?

Har ni någon gång träffat den där ”duktiga flickan”? Den där flickan som alltid säger ”ja”, hon fixar allt, när det läggs ytterliggare en uppgift på hennes bord så nickar hon och säger ”det fixar jag”. Hur? Det är ingen som vet. Det är ingen som vet hur hon fixar allt som att ett dygn har 48h och inte ynka 24h. Hur fixar hon att vara social, leverera på jobbet, vara den där hjälpsamma kollegan, den där mamman som fixar alla playdate, som aldrig missar ett föräldrarmöte, som bakar alla födelsedagstårtor själv, den där kärleksfulla frun som alltid finner tid för kärleken. Hon som även hinner att träna och svepa in oändliga kaffekoppar i vänners sällskap. Hur? Har ni träffat henne?

Jag har träffat henne. Den där flickan som ett tag trott att hon kommer att upplevas som misslyckad om hon säger nej. Hon som trodde att chefen skulle tro att hon inte klarar av jobbet om hon säger nej. Den där duktiga flickan som ville att alla skulle vara glada. Hon som ville och vill sprida glädje och skratt omkring sig. För att skratt förlänger livet.

Jag har träffat henne. Hon bodde hos mig ett tag. Vet inte exakt hur länge, hon var inneboende ett tag och i början störde hon mig inte. Hon var ganska lugn, glad, pratade en hel del men det gick an. Hon var lyckad, hon var glad, kaxig men det gick som sagt an. Hon skötte sitt jobb, byggde karriärr, det flöt på. Hon kunde ibland borra sig in i väggen och borra ett tag för att sedan studsa tillbaka igen och sprida glädje omkring sig.

Sedan … sedan blev hon jobbig. Det blev jobbigt med alla hennes ”ja”, att vara alla till lags, att konstant leverera i 360grader. Att snurra i 360grader så att jag blev yr av hennes tempo. Det fick räcka. Det började bli trångt och jag ville frigöra mig från den duktiga flickan. För alltid. Vårt förhållande var påfrestande, jag kunde inte leva upp till hennes nivå, till vilken nytta? Till vilket pris?

Stopp. Nej. Nej. Inte just nu. Jag återkommer. Duktiga flickan försvann och ersattes av MIG. Jag tog ett steg framåt och skakade om den världen som duktiga flickan byggde upp utan att någon bad henne att göra det, men omgivningen blev van vid det.

Men likaväl som omgivningen blev van vid den duktiga flickan så kommer den att bli vid mig. Nu är det ett tag sedan den duktiga flickan flyttade ut och jag saknar henne inte, jag kan famstå som lite kall och många förstår inte att jag har bokstaven F (känsla) i min MBTI -profil för att jag oftast ses som rätt kaxig främst i min yrkesroll. Men det är okey, jag har gjort ett val. Vi väljer själva vilken bild av oss själva vi vill ge omgivningen. Det är OK så länge du är medveten om det valet och vet vad du gör. Ibland kan man vara blind framför sina ögon, som den här duktiga flickan, jag har några viktiga personer i mitt liv som jag har att tacka för att de öppnat mina ögon, men som tillät mig komma på det själv. Som lät mig ta det i min takt och bestämma mig för att kicka ut duktiga flickan med rumpan före.

Min värld har inte plats för den där duktiga flickan längre, det tog lite tid för mig att inse det, och på ett sätt är jag tacksam för det. För nu vet jag att jag och den där duktiga flickan kan aldrig mer bli bästa vänner igen. Vår vänskap är slut. Och det är OK. Har ni någon duktiga flickan i ert liv? ❤️

Brev till Malmö💙

Kära Malmö. Du kämpar i vått och torrt, du kämpar varje dag med att vara den staden vi älskar, den staden vi verkar och lever i. Gudarna ska veta att du inte har det lätt, full med utmaningar. Människor som inte känner dig, de ser hur blåljusen målar dina nätter, de ser oron och otryggheten. De ser dina ärr och din ledsna min. Människor som inte känner dig ser utmaningar vid varje hörn, de ser hur du faller, de lyssnar om pratet bakom din rygg, de ser hat.

Kära Malmö. Du kämpar, du kämpar för att vara den stad vi älskar, verkar och lever i. Människor som inte känner dig , de ser inte hur öppen, varm och välkomnade du är. De ser inte hur modig och älskvärd du är, de ser inte hur du öppnar din famn till alla människor, oavsett kön, färg, religion osv. De ser inte det vackra förbi dina ärr, grönska och skrattande barn i parker. De ser inte din glädje, nyfikenhet, styrka och kärlek. De ser inte hur du efter varje fall reser upp dig.

Kära Malmö. Fortsätt kämpa, för oss som älskar dig, som vill verka och leva tillsammans med dig. Fortsätt kämpa tillsammans med oss. Du är världen, världen är här. Tillsammans tar vi oss genom alla utmaningar, bariärrer , vi slår ihop våra olikheter och bygger en kärleksfull och trygg framtid. Framtiden är här. Framtiden är hos dig kära Malmö. Hos oss. VI är framtiden, tillsammans.

Jag har nog smällt in i väggen!

Du är stark. Du fixar detta detta. Du klarar av allt. Du är modig.

Om jag hade fått en krona varje gång jag hört detta ovan hade jag varit rik. Stenrik.

Utmatning. Utbrändhet. Trötthet. Jag hör det varje dag, åtminstone varann dag. En efter en går in i väggen. Det är runtomkring oss överallt, sker när vi minst anar det. Det är som en epidemi, en skrämmande epidemi.

Jag har nog smällt in i väggen ett par gånger borrat lite där och sedan studsat tillbaka lika snabbt. Om och om igen.

Ibland undrar jag hur stark jag egentligen är? När jag tänker tanken ”hur fan ska jag fixa detta” så på något sätt så tar jag mig i kragen, kavlar upp ärmerna och fixar det.

Några stresstimmar/dagar senare är utmaningen ett minne blott. Är det vad det kallas stark? Eller överlever jag bara? Hur många smällar i väggen krävs det?

Varje dag är en prövning. För mig. För den som möter mig. Mina handlingar. Dina handlingar.

Jag överraskas av mig själv varje dag. Ena stunden är jag frusterad så det brister inom mig, andra stunden rinner det av mig , jag tar på mig mitt profesionella ansikte med leende och levererar med råge! Är det vad som kallas stark? Professionell? Modig? Orädd? Självförtroende? Är det vad det innebär ”du är starkare än vad du tror”, eller så har jag bara ett jäkla bra självförtroende?

Vad det än är så är det som gör att jag studsar tillbaka från den där väggen!

Mitt mod är starkare än min och din rädsla tillsammans.

Det bubblar. Det bubblar rejält inom mig. Det svider och orden som är min makt i vanliga fall, sviker mig. Orden kommer ur min mun men de är korta, det finns inget kraft i dem, de är svaga. Ord är min makt, mitt vapen. För ett litet sekund eller två så befinner jag mig på en kulle, ett litet berg tillsammans med en klasskompis i gymnasiet och skriker ut. Ekot av mitt skrik hörs över hus och gröna ängar, över Vätternsjön , in i skogen, borrar sig in i träden och bubblar. Luften tar nästan slut. För en sekund eller två befinner jag mig där, på en kulle och skriker. Jag skriker men jag hörs inte, jag skriker men jag känner det inombords. Ord, mina ord. De kommer ut men för första gången på länge känner jag att mina ord inte alls säger det jag känner, mina ord har inte den kraften jag säger.

Känslor är mycket som vågor, vi kanske inte kan stoppa dem från att komma men vi kan välja vilka vi vill surfa på” 

Att falla är att resa upp sig igen, starkare än innan. Istället för att låta frustrationen skölja över mig väljer jag att använda den till att tänka om, använda den till att göra något annorlunda, använda den som makt, kraft och vapen till mina ord. Ord som blir starkare, kraftfullare och högre. Den glöd som är min drivkraft kan inte lätt släckas, och det du och du och du inte vet är, att just dina ord kan till en början bli min frustration för att sedan ge bränsle åt min glöd. För att jag reser mig alltid, starkare än någonsin. Alltid. Alltid. Varför? För att jag KAN. För att jag VILL. För att mitt mod är starkare än min rädsla.

 

 

 

Min kärlek är starkare än ditt hat. ❤

Vem fan tror du att du är? Vem tror du att du är som ska bestämma vem ska leva vem som ska dö? Jag vet vad krig är. Jag vet vad det innebär att fly mitt i natten. Jag vet vad rädsla är. Jag vet vad förlorad barndom är. Varför vet jag det? För att någon som du bestämt att jag har fel efternam. 

Vem tror du att du är som vill sätta skräck i våra hjärtan? Vem är du som tror att du kan bestämma vem som ska hata vem? 

Hat. Ja jag vet vad hat är. Jag har miljoner skäl till att hata, men vet du vad , jag väljer kärlek istället. Jag väljer att tro på mänskligheten istället.

När rädslan och hot kom nära Europa så visste jag att att det var nära, nära men ändå långt borta. Jag tittade på tv-skärmen och läste tidningar. Nice. Berin. Så nära men ändå så långt. Jag valde återigen tro på mänskligheten, jag har upplevt krig, jag har upplevt rädsla, osäkerhet, hat, men rest upp mig för att jag släppte in kärleken istället. 

Vem är du som en solig fredag eftermiddag förvandlar till en mardröm? Det är nära. Det är angrepp mot mitt land, du har kommit för nära men du vinner inte. Du kommer aldrig vinna. Så länge jag inte tillåter hatet komma nära så har du inte vunnit. 

Igår, fredagkväll var jag ute med några vänner. Tungt beväpnade poliser på gågatan i Malmö, på min gata, i mitt Malmö. Det är blandade känslor, känns som att det är en film jag tittar på, som att läsa i Aftonbladet. Det sker därborta, inte här, inte i mitt hem, i min stad.

Jag promenerade hem , klockan var närmare midnatt, en fredagkväll i Malmö, jag promenerade hem själv, och medans jag gick där via gågatan mot Stadshuset tänkte jag, jag är inte rädd men ack så förbannad. Förbannad på att du sätter skräck i människor, förbannad på att världen har blivit så hatiskt, förbannad på att människorna har blivit så själviska , att människor hellre hatar än älskar, att människor inte ser människor utan efternamn och religion. Förbannad på att oskyldiga människor som fått avsluta sitt liv på grund av någon som tror sig ha makten att bestämma vem som ska dö och vem ska leva. Jag är inte rädd, du kommer aldrig att vinna, för att all denna tragedi och sorg har fört oss samman, har stärkt oss tillsammans. Vem fan tror du att du är som kommit till mitt land för att sprida din patetiska hat? 

Här hatar vi inte. Och trots sorg, och trots blod på vår gata, och trots skrik, trots allt så har du inte vunnit och kommer aldrig att göra. Vem fan tror du att du är? Kom inte hit och tro att du vinner, mellan våra brustna hjärtan och våra tårar så finns kärleken som är tusen gånger starkare än ditt hat. Du kan försöka men du vinner inte, inte här, inte på min gata, min stad, mitt land, min värld. Jag ger dig inte det nöjet. Ditt uppdrag har misslyckats. 

Vad firar du idag?

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen…

Ok, vad finns det att gratulera här? Faktum att jag som kvinna och du som man är ojämställda? Förlåt men jag skrattar inte, jag firar inte. Jag tycker inte det är roligt. Den dagen jag som kvinna och du som man behandlas lika. Den dagen samhället är mer jämställd då kan vi höja våra glas i bubbel och säga ”Grattis till oss”.

På flera håll har den mist sin politiska innebörd och istället blivit en dag då män uppmärksammar eller uttrycker sin kärlek till kvinnan, i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag.

Jag har mina rötter på Balkan. Jag kom till Sverige som 11-åring. Jag har bott i Sverige i 26år (räkna inte!). Mina första sms imorse löd ”Grattis på kvinnodagen”, och ena sms:et kom från min svärmor och den andra från min mor. De är uppväxta med att denna dagen är en kärleksförklaring till kvinnan, där mannen ska köpa blommor, presenter mm till kvinnan och just idag ska han uppskatta henne mycket mer. Fine. Ok. Vad händer de andra 364 dagar då?  Uppskattas inte kvinnan då?

Jag vill ha kärlek varje dag. Jag vill uppskattas varje dag. Jag vill INTE ha en speciell dag där mannen i mitt liv ska förklara sin kärlek till mig genom att köpa mig presenter, blommor mm. Presenter och blommor kan han köpa en annan dag om han vill, han har 364 dagar att välja bland. Jag vill även poängtera att jag inte är så mycket för Alla hjärtans dag trams heller, men det är ett annat inlägg.

Så länge samhället ser ut som den gör, så länge det finns en endaste kvinna där ute som blir orättvist behandlad för att hon är en kvinna så finns det inget att fira. Vi ska jobba med att sudda ut ojämlikheter varje dag, inte bara den 8:e mars varje år. Detta är en kamp som måste fortsätta varje dag, varje år , så länge det behövs.

Jag är kvinna. En kvinna som inte håller käften, som säger vad jag tycker och tänker. En kvinna med hög självförtroende, en kvinna som vet vad jag kan och inte kan. En kvinna som har ett mål, ett högt mål. Jag är en kvinna som siktar mot stjärnorna, för att jag kan för att jag vill. Jag är en kvinna som för min egen talan, ingen behöver göra det åt mig. Jag vet vad jag klarar av och inte klarar av. Ingen behöver säga det till mig.

Jag är en karriärkvinna, med ett tydligt mål. Det finns två väg, antigen så når jag målet eller så jag inte det ( det alternativet finns inte just nu på tapeten). Låt oss leka med den roliga tanken att jag inte når målet, då ska det vara för att jag inte klarar av det, för att utmaningen är för omfattande, då ska det vara för att jag faller på mina egna meriter, INTE på grund av att jag är kvinna. Att jag är kvinna får INTE vara ett hinder för mig.

Jag är kvinna. En kvinna som jobbar heltid, 100%. Jag är småbarnsmamma. Mina barn har sportaktiviteter 3ggr i veckan. De som har det vet vad det innebär, de som inte vet , ja ni kan inte föreställa er det. Jag är social, jag vill gärna ha folk runtomkring mig, men jag älskar även min egentid. Jag tränar. Jag bloggar. Jag shoppar. Jag är en selfiedrottning. Jag går på föräldramöten, jag ordnar playdate för mina barn och deras kompisar, jag är den som lägger ned otroligt mycket tid för planering av barnkalas, jag är nästan alltid med på olika jobbtillställningar. Jag är iväg på tjänsteresa. osv.osv.osv. Hur hinner jag med allt? Jag lever i ett jämställd äktenskap. Där vi hjälps åt, där vi inte sätter fokus på man och kvinna, man och fru, vi sätter fokus på vårt hem, våra barn, våra liv. Vi har olika intresse, de är vi måna om. Båda behöver sin egen tid utan den andre, men vi pusslar ihop vardagen på det bästa möjliga sätt.

Nej jag tycker inte att vi har något att fira idag, idag den 8:e mars 2017. Däremot tycker jag att vi borde ge oss själva en tankeställare varför vi år 2017 fortfarande pratar om ojämställdhet mellan man och kvinna? Varför har vi inte kommit längre än så?

Vad berättar du för dina barn när de frågar om den kvinnliga internationella dagen, vilken innebörd har den för dig och vad förmedlar du till ditt barn?

 

 

 

 

 

 

Damn I’m good!

Året är några (rätt många) x antal sedan , jag i mina yngre år, minns en utekväll , en kille bjuder upp mig på dansgolvet och viskar ”Dig lägger man lätt märke till”. Minns att jag tänkte att han skulle bre på typ hur vacker jag var, mina gröna ögon, kommentera mina kläder , kommentera min Kim- rumpa mm. Men han fortsatte ” du hörs, du syns, du utstrålar självsäkerhet”.

Ja, några tjejer födds till att vara vackra som dockor, jag då? Jag föddes med en vass tunga, med mod nog att säga vad jag tycker och tänker, jag föddes med självsäkerhet, med stort självförtroende. Jag föddes högljudd och det fortsatte, jag hörs, jag syns.

Självklart fiskar vi alla efter komplimanger , jag oxå. Jag skulle ljuga om jag sa något annat, det höjer min självkänsla ännu mer (oh yes det är möjligt). Men ärligt, i slutändan är det jag själv som bestämmer hur jag vill se ut. Jag fixar mig för min egen skull, jag klär upp mig för min egen skull. Jag tänker på vad jag äter för min egen skull, jag tränar för min egen skull. Jag avstår helst från sötsaker för min egen skull. Jag sa helst, detta innebär inte att jag igår under min PMS tryckte i mig ett halvt Marabou chokladkaka. Nej, jag har mina stunder oxå , men jag väljer vad jag äter och vad jag inte äter.

 

Vad hände med lagom är bäst? 2016 års hysteri fortsätter till 2017. Jag går in på Instagram och på ena sida ploppar det upp bilder med tjejer med hängande mage, stora rumpor och lår och godisskål som skriker ”Jag duger som jag är”, medan på andra sidan ploppar det upp bilder på tjejer med tvättbrädor, med rumpor som både tjejer och killar dreglar över, gymbilder med salladskål som skriker ”Jag tar hand om mig själv”.

Var är jag då? Den högljudda självsäkra som äter allt i lagom mängd, som avstår från sötsaker förutom under PMS veckan och när det är frågan om gelato la Italia? Var är jag som tränar som en periodare, vissa perioder mer andra mindre andra inte alls? Men jag duger oxå som jag är, och jag tar hand om mig själv, dock varken i hängbilder eller i tvättbrädor, vad hände med lagom är bäst? Kroppshysteri tar över. Dock återstår det att se vilken sida som vinner?

Under tiden tänker jag köra på det jag är bäst på, att synas, höras och utstråla självsäkerhet!

 

 

Låt hoppet aldrig försvinna ❤️

Nytt år. Nya utmaningar. Nya erfarenheter. Nya minnen. Återigen vänder jag på bladet och skriver min egen story. Varje år har något unikt med sig, lärdom som jag tar med mig till 2017. Ett år äldre ett år klokare, ja det stämmer. Så mycket som livet lär oss om vi bara öppnar ögonen , spetsar öronen, så ser vi och så hör vi. 

Varje händelse har sin mening brukar jag säga, vissa saker kan jag inte påverka men jag kan lära mig acceptera och dra lärdom av det. 2016 var året jag stannade upp på riktigt, 2016 var året jag refleterade över på riktigt. 2016 var året jag insåg att om jag vill att omgivningen kring mig ska förändras då måste mitt förhållningssätt gentemot omgivningen att ändras. Det handlar inte om att förändra människan, det handlar om att förändra beteenden. 

Jag ser fram emot 2017, ett år med nya utmaningar, nya mål, nya erfarenheter, nya minnen. 2017 blir på det viset som vi skapar den, det är vi som skriver nuet och framtiden. Men drar lärdom av förflutna. Mycket kan man säga om 2016, men jag tänker inte gå in på omvärlden, det som har varit har satt spår i oss alla på ett eller annat sätt, jag väljer att fokusera på idag, på morgondagen. Jag fokuserar på kärleken, respekten och tillit. Jag fokuserar på det goda i varje människa. För visst finns det hopp för vår värld? Jag flydde inte från döden för att förlora hoppet om ljus framtid. Nej, det fanns en mening med att lämna en barndom bakom sig och finna ett nytt i ett främande land med främande språk. Ett land som jag idag kallar för mitt hem.

Ensam är inte stark. Tillsammans kan vi rädda varandra, rädda vår värld, så låt oss skapa ett år med de bästa minnen. Så när vi den 31 december 2017 skålar så ska vi minnas året med leende på läpparna och värmen i hjärtat. Överens? Nu kör vi! 

Skuldkänslor❤️

Huset är fullt av barn. Några leker kurragömma i husets alla hörn, några sitter i soffan och pratar. Några leker domino på betongen ute på terrassen. Vuxna har samlats vid matbordet och pratar, skrattar. Man hör barnens skrik, skratt och fotsteg. Glädje, gemenskap, kärlek. 

Året är 1990 och jag är 10 år. Full av glädje, full av energi, omgiven av kärlek. Gemenskap. Minns den där stora marknaden hos mormor, där tivolivärlden aldrig tog slut, där jag tillsammans med min äldre kusin åkte vartenda en, rädslan stod uppe i halsen men inte skulle jag visa rädslan nej, kunde han så kunde jag! Jag såg upp till mina äldre kusiner, speciellt en som jag tyckte hade så coola och fräcka kläder. Vackert långt hår. Minns att jag ville vara som hon när jag blev 17 år. 

Två år senare kom kriget. Två år senare flydde alla på vart sitt håll, några stannade i Kroatien, några flydde till Serbien, Kanada, Sverige. Överallt. Snart hade vi minnen kvar. Kriget skiljdes oss åt och tiden håll oss på avstånd. Våra träffar och möten blev aldrig som förr, de var inte lika ofta, trots det hördes vi av mycket oftare. Skratten fortsatte men inte på samma sätt men minnen , minnen lever kvar. Minnen av den korta men lyckade barndommen full av kärlek,gemenskap  och glädje. 

Jag är full av skuldkänslor idag. Jag kan inte komma över att jag /vi lät tiden och avståndet komma emellan? En finns inte kvar med oss längre, en rycktes bort från oss alldeles för tidigt. Hela helgen och veckan har jag undrat VARFÖR? Varför du? Så ung, du hade hela livet framför dig, varför gav vi inte varandra mer tid? 

Mina minnen av dig är så fina men så få. Tittar på dina kort och kan inte tro. Jag kan inte smälta att du är borta. Jag kan inte förstå det som har hänt. Kan inte. Vill inte. Jag försöker hejda tårarna att inte komma fram. Jag har alltid trott att jag är stark, men när jag hörde din fars röst i andra ändan av luren bröt jag ihop. Inga ord behövdes. Inga ord inga tårar skulle någonsin få dig tillbaka. 

Minnen. Jag har minnen kvar. Livet går vidare på ett eller annat sätt, minnen lever vidare med oss. 

Huset är fullt av barn som leker i husets alla hörn. Glädje, gemenskap, kärlek. Jag är 10 år och ni alla är där omkring mig. 

Minnen. 

❤️

Mänskliga rättigheter- bara tomma ord!

Mänskliga rättigheter-” De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter”

Mänskliga rättigheter- lika tomma ord som politiker som står och lovar berg och dalbanor inför valet. Vad betyder mänskliga  rättigheter egentligen, vad betyder dessa ord för det barnet som far illa, vad betyder det för den som lever i kriget bland bomber och granater och tvings fly från sitt hem? Vad betyder dessa ord för den som tvingas förneka vem hen är? 

Dessa ord betydde inget för mig när jag som 10-åring tvingades fly från mitt hem. När mina föräldrar förlorade sina jobb, på grund av vad? För att de råkar ha en annan religion. För att de råkar ha ett annat namn. Hade du gått fram till mig, en vilsen , rädd, 10-åring och sagt ” du mitt barn, du har rätt att leva ditt liv hur du vill, du har rättigheter”. Jag hade nog gett dig en fet örfil. Var fanns mina rättigheter när min barndom stals från mig? Var fanns mitt rätt att leva mitt liv som jag ville? 

25 år senare pratar vi fortfarande vikten av mänskliga rättigheter, vi pratar och pratar, vi nickar i den där stora salen och känner med varandra, vi pratar, vi berör, vi sprider våra tankar, vår kunskap, vi pratar vikten av att prata om dessa saker. Samtidigt flyr människor från sina hem, samtidigt blir något barn slagen, samtidigt blir en kvinna våldtagen, samtidigt blir någon misshandlad för att hen tillhör en annan hudfärg, har ”fel” namn, ”fel” religion, ”fel” sexuell läggning , samtidigt som någon går hungrig, osv osv osv. Var är deras rättigheter? Men vi sitter ju den där stora salen i den höga byggnaden och pratar om vikten att prata om mänskliga rättigheter. Tomma ord. 

Vakna upp! Världen vi skapar är på väg nedför! Snart har vi inga krafter att ta oss upp, vi faller djupare och djupare, vi måste agera. Jag och du! Vi måste lära våra barn vad som är rätt och vad som är fel, vi måste visa H A N D L I N G. Vi måste börja agera mänskligt mot varandra, vi måste acceptera varandra, vi måste sluta prata, vi måste visa vi måste agera. Vi måste visa att vi bryr oss, att kärleken finns, att vi menar väl. Vi måste hjälpa varandra, vi måste sluta H A T A. 

Männskliga rättigheter- så kraftfullt men ändå så tomt. Dessa ord beryder inget om vi inte visar vad det betyder. Vi måste kämpa, tillsammans. Vi tillsammans måste rädda världen, ensam är inte stark. Jag flydde från mitt hem men inte från mina rättigheter. Min barndom stals men jag låter ingen stjäla min framtid, gör du? 

Titta dig omkring, titta dig i spegeln, kan du försöka föreställa dig att du tvingas fly från allt, att du tvingas förneka för omgivningen vem du är, att du tvingas leva i rädsla där du inte vet om det finns en morgondag? Kan du försöka föreställa dig det livet, att inte kunna leva ditt liv som du vill bara för att du är … du. Kan du? Detta är någons vardag…. varje dag. Ska vi nu sluta snacka och börja bete oss, som människor?