Jag växte upp för snabbt. Delar av min barndom stals. Jag tittar på min dotter, hon är elva år. Full av glädje, lever obekymrat liv, ett liv full av vänner, ett liv med snap-chat, tik-tok danser. Jag tittar på henne och minns var jag var när jag var i hennes ålder. Jag var på en flyktingförläggning ( hotell) i mitt land, i min stad. Jag hade vänner, jag har alltid haft lätt för att skaffa vänner var jag än var. Men jag var rädd, rädd om jag hade kvar de om de visste sanningen. Sanningen om vem jag är. Till min dotter brukar jag säga att hon aldrig ska förändras för någons skull. Om hon behöver förändra sig själv då är det inte äkta vänner.

Jag ljög. Eller jag ljög inte, jag underhöll sanningen. Den lilla detaljen. Jag befann mig mitt i ett religionskrig, en bit hemifrån. Huset på på landet ekade tomt. Vi var i stan i väntan på bättre tider, väntan på ljuset i slutet av tunneln. Mitt i en religionskrig handlar det om att vara försiktig, att inte säga för mycket, att inte avslöja sig själv. Jag levde med en rädsla varje dag, varje natt. Jag såg hur mina föräldrar var rädda varje gång de släppte mig och min syster till skolan. En bussresa till en annan stad där de aldrig visste om vi skulle komma tillbaka. Varje dag samma rädsla, i nästan ett år. Men mitt i rädslan fick jag en vän, en vän som såg förbi religion, som såg förbi den verkligheten vi levde i. Hon visste vem jag var, vi visste båda att vi stod på olika sidor av frontlinjen, nästan som en kärleksstory, förbjuden vänskap. Vi visste men vi pratade aldrig om det. Vi levde i en annan värld när vi var tillsammans. Tack vare henne så kan jag minnas min svåraste tid med ett leende. Hon fick mig känna mig normal, hon fick mig glömma min rädsla även om det var under ett litet ögonblick. Jag skulle vilja veta var hon är nu. Om hon minns mig. Jag minns hennes förnamn då den var ovanligt. Där mitt i natten när vi packade våra väskor och steg på bussen som förde oss från Kroatien till Slovenien genom Österrike till avlånga Sverige, där mitt i natten i tystnaden, i hemlighet, där fanns inte utrymme att säga adjö.

Delar av min barndom stals. Jag växte upp för snabbt. Jag minns för många tråkiga stunder. Jag fick bearbeta mina känslor, mina tankar, min rädsla. Herregud, jag var bara 11 år! Inget barn borde berövas sin oskyldiga barndom. Inget barn ska gå runt med rädsla för sin egen och familjens skull. Inget barn bör bära den tunga bördan jag bar. Det är för mycket, det är orättvist. Kanske, det som hände, det som inte dödade mig , det stärkte mig. För att det fanns tillfällen där mitt öde kunde ha slutat annorlunda.

Det är mina minnen. En del av mitt liv. Trots allt detta hatar jag inte. Jag tror inte på hat, jag vill inte leva mitt liv på det viset. Mina minnen är bara mina, mina syskon har upplevt detta på sitt sätt, jag på mitt. Jag bär mina ärr, mina känslor. Dessa ärr har bleknat med tiden men aldrig försvunnit, jag vill inte att de ska försvinna. De är en del av mitt liv, en del av vem jag är och vem jag har blivit. Allt detta har gjort mig ödmjuk, starkare.

Jag hoppas innerligt att 2021 kommer att vara bättre år för oss alla. 2020 har gett oss tillräckligt med prövningar. Våra barn ska leva fritt, obekymrat, de ska ha sin barndom precis som den är. En barndom att minnas tillbaka till, en barndom där glada minnen tar över de dåliga. Varje barn har rätt till sitt lyckliga barndom. ❤️

Lämna en kommentar