Februari. När man blir föräldrar förvandlas denna månaden gärna till vabuari. Den som fattar förstår. Dock har coronaviruspandemin omvandlat allt till just corona. Frågan är om ens vabuari blir sitt normala läge. Men det är inte vad detta inlägg kommer att handla om. Det handlar om en annan dag denna härliga månaden. De som känner mig skulle gissa på ett annat datum men jag kommer inte ge er den glädjen. ❤️
Jag vill prata om den 14:e februari. Jag vill prata om hysteri kring denna dagen, dagen som ger glädje åt vissa och ångest åt andra. Jag har aldrig brytt mig så mycket om denna dagen, förutom när jag gick i åttan och stoppade ett ”Alla-hjärtans kort” i en killes skåp på skolan. Anonymt så klart. Även om han kanske fattade, eller inte. Ingen som bry sig just nu. Jag gillade honom hela högstadiet, enligt mig var han skolans snyggaste och smartaste kille, högstadiet kretsade kring honom så jag föll väl trycket för alla-hjärtans dag hysteri. Jag förväntade mig inget, ville bara ge honom kortet. Men det var oxå allt, och jag var trots allt 14år så döm mig inte.
Så varför är denna dagen så speciell? Varför sån hysteri att köpa present, hitta den bästa överraskningen, ge ångest till alla stackars killar /män för att Gud förbjude om de glömmer att köpa eller bjuda på middag! För vad? För en dags kärleksförklaring, en dag som du delar med hela världen? Hur kan det vara speciellt? Hur kan det vara unikt?
Nej tack. Tacka vet jag de små ting som gör det hela. När ni har varit gifta i 18 år då kvittar 14:e februari , det är inte det som räknas. Det som räknas är de andra 364 dagar om året. De där små överraskningar som gör vardagen speciell. Som när du hittar favorit parfymen i bardrumshyllan utan någon anledning. Eller när han ber dig hämta ut ett paket på Ica för att sedan förstå att paketet är till dig. Eller att gå ut och äta middag utan att fira något speciellt, fira oss. Eller när han stöttar dig i ditt karriärsval som innebär att han måste ta större ansvar hemma. Eller när han lyssnar dag in och ut på ditt prat om jobbet trots att han fattar hälften. När han sms:ar i tid och otid bara för att säga att han tänker på dig. Jag behöver inte blommor varje fredag, Jag behöver inte storslagna presenter på alla hjärtans dag, jag inte middagar på resturang varje helg . Jag behöver de där små thing, vardagen. Det är inte 14:e februari som definierar oss eller vår kärlek, det är alla dagar, dygnet runt. Det är inte vad du gör den 14:e februari som betyder något, det är vad ni gör de dagarna innan och efter. En enda dag kan inte definiera er kärlek och vad ni betyder för varandra. Så lägg ned hysteriet kring den dagen och lev livet, lev ut er kärlek varje dag istället. Det är det som räknas i slutändan, det är det som stärker er. Ta er tid för varandra varje dag istället för en dag om året.
Om er kärlek är beroende av tid och plats, då är det inte kärlek. Om er kärlek är beroende av de där perfekta dagar då är det inte kärlek. Kärlek är de bra och dåliga dagar, att dela skratt men även tårar. Kärleken är även när du inte finner ord i de svåra stunder men han vet, trots tystnaden och brist på ord så vet han och det betyder allt. Om er kärlek är beroende av att ni aldrig bråkar, då är det inte kärlek. Det finns inte perfekta förhållanden, men det finns perfekt förhållande för er. Lägg ned den 14:e februari, gör något unikt, gör något som du inte behöver dela med hela världen. Det är inte presenterna, det är inte platserna, det är inte den där flottaste resturang med dyraste bubbel som gör det, det är allt det där emellan som gör det. Att vakna till färsk bryggt kaffe och nygräddade bullar från den lokala bageriet, det är de där små ting. Att efter 18 års äktenskap sakna honom och då har det inte ens gått två dagar. Det ni, det är kärlek! ❤️
thevanjadiaries 